En sak som är jätteviktigt oavsett om man har barn eller ej är Egentid. För att göra sånt man vill göra för sin egna skull och det kan betyda plugga, träna, en promenad själv, träffa kompisar eller bara vara helt själv å andas ut för en stund.

Bara för att andas ut, komma ifrån familje livet för 20 minuter eller 1 h eller hur lång tid det än nu är. Får man aldrig den dära lilla stunden för sig själv blir det så fel. Det vet ju vem som helst att får man inte vara ifrån något nån gång så uppskattar man sen aldrig heller det man har. Man måste liksom bli påmind ibland om allt det bra man har genom att komma ifrån det för en stund.

Jag vill gärna få tillbaks min kropp innan barnen, inte för att den var något att skryta med men jag kände mig som JAG och jag kände mig fin. Jag var nöjd med mig själv även fast jag had en övervikt på ca 10 kilo redan då. Nu har jag istället 20-25 killos övervikt och jag har aldrig mått sämre nån gång. Och det spelar ingen roll hur många som säger att man är fin iaf eller andra komplimanger. Så länge jag själv inte ser den jag egentligen är på utsidan så hjälper inget från andra heller om dom tror det. Lite kankse men inget märkbart för jag är inte tillgänglig att ta emot sånt som jag själv inte tror på. Och att Daniel säger/ger komplimanger är = värdelöst, för det hjälper inte det heller.

Jag vet att resultat uppnås med regelbunden träning, strikt/hälsosam kost och bra sömn. Jag har varken eller nått av det. Jag känner sådan press att va så bra mamma som möjligt. Att vara en sån bra sambo som möjligt. Mitt hem får inte se skitigt ut, det får inte ligga grejer framme utan det ska va ordning och reda ifall något oväntat besök dyker upp. Jag mår jättedåligt av att bli tagen på sängen, som nu förra veckan kom Svärmor och svägerskan förbi på förmiddan utan att meddelat något och ja, vi var mitt i vårt förmiddags stök när jag är själv med barnen och kan säga att det såg förjävligt ut. Var inge kul att släppa in dom i röran kan jag säga, men kunde ju inte ignorera dom heller. Den enda gången jag inte släppt in folk det var en gång på larco då jag kände att: Näe, jag vill inte ha in någon, än om det är familjen i denna röran så jag vägrade att öppna dörren..

Jag tror att det mesta sitter psykiskt till. Jag vill inte bli granskad eller dömd av någon. Jag vill komma överens med dom flesta men som jag vet av erfarenhet att jag går jag inte ihop med allt och alla och så är det bara.


Men åter till min träning. Jag lyckas inte få ihop det till att bli regelbundet. När jag avsatte tid från dator (då jag inte satt på 14 dagar vid datorn) fick jag endå ingen tid utöver till att göra eget. Finns ingen ork sista timmen innan man ska lägga sig. Och att träna minuter innan sovdags är ju inte det bästa heller sen har jag ingenstans att träna ifred. Ska jag träna på kinecten så är det i vardagsrummet men där finns det ingen chans att jag får vara ifred då Daniel är där, för jag vägrar att träna inför honom. Mår så dåligt av mitt utseende, och sen att han ska få se jag till flodhäst hålla på att träna blir igen vacker syn så då låter jag bli för jag vill inte inför någon som inte själv tränar. Men speciellt honom. Då är enda atlernativet utomhus men som det är nu går det inte så bra i denna lera och vattengeggablasket. Och långa promenader ger inte resultat som jag vill uppnå. Vill promenera men mer därtill som att använda alla mina tränignsdvd:er, kinecten, orbitreken, hantlarna, gummibanden, pilatesbollen.. har hur mkt som helst! Men ingen stans jag kan va ifred och ingen större tid för då blire stökigt här hemma och då mår jag bara dåligt. Jag kan inte lämna ett stökigt hem, nej jag tillåter det inte för då har jag misslyckats. (så säger rösten i mitt huvud)

Prövade en dag för kul att bara vara med barnen helt och hållet. Att inte ta tvätten under tiden eller göra annat samtidigt utan bara dom och kan säga att Holly var som mest nöjd då hon fick vara medelpunkten men det funkar inte när allt annat blir lidande, man måste ju få allt att gå ihop så man kan inte bara ägna varje dag åt bara barnen, då har dom ju tillsist inga rena kläder att vara i eller nån mat serverad. Sen finns det grejer man kan göra i sällskap med barnen men just denna dagen sket jag i allt annat och fick se med egna ögon att man måste få sig en balans, vilket jag ej funnit vad gäller mig själv. För är inte jag lycklig nöjd med mig själv, hur ska jag då kunna prestera bra som en mamma åt mina barn? Vet ärligt inte hur jag ska kunna få en regelbunden träning gå ihop med detta familjelivet. Det skulle innebära att jag måste kliva upp 2h före alla andra och träna allting då, är väl enda chansen eller vid lunch då barnen sover men då äre ju plockning här hemma som gäller. Ja detta är det som är det största problemet nu, och jag kan ju inte lämna bort barnen för att JAG ska göra saker, då är jag ju en dålig mamma om jag vill träna ostört och vem skulle ta barnen för att jag ska göra sånt liksom? Känns ju helt fel. Att vara självisk känns helt fel när man har barn.

Ja, jag är säkert inte själv om detta och det gäller att hitta en balans som passar ens liv men jag har inte funnit den. Jag vet att med barn kommer mindre tid för sig själv, right. Men hur gör dom som har fler barn och har massor med tid till sig själv å annat? Lämnar dom bort barnen såfort det gäller nån träning eller vad?

Det enda alt fr mig skulle då vara att kliva upp jättetidigt för att få egentid å sen försöka orka hela dagen lång tills kvällen, är mitt enda alt justnu, för jag måste bli kvitt det här, jag måste börja må bra nån gång, så enkelt är det. Och jag vet att jag mår som bäst när jag får träna!